Ett slag för separatismen

Det finns få saker som splittrar liberala feminister så mycket som könsseparatism. Som liberal är det självklart att alltid stå på individens sida. Kön bör inte ha någon som helst relevans för en persons friheter och rättigheter. Om man inte kan skriva under på detta är man inte liberal.

   Därför är det kanske inte så konstigt att många individualistiskt sinnade reagerar negativt när man som liberal förespråkar just seperatism baserad på kön. Att anordna aktiviteter och tillställningar som inte välkomnar en viss sorts könstillhörighet kan, vid en fösta anblick, te sig som vettlös diskriminering.

   Det är dock inte diskriminering som är syftet med separatism. För att förstå varför man kan vara liberal och förespråka separatism måste man förstå syftet. För meningen med separatism är inte att dela upp människor i kollektiv och tillskriva dem särskilda rättigheter eller möjligheter. Meningen med separatism är precis det motsatta – att frigöra individer.

Hur kan man som liberal förespråka kollektivisering över huvud taget? För det första måste man som liberal inte förkasta alla former av kollektiv. Det vore absurt. En stats invånare är ett kollektiv. Ett föräldrarpar är ett kollektiv. Liberala ungdomsförbundet är ett kollektiv. Staten består inte bara av statsministern, ett föräldrapar består inte bara av den som födde barnet och Luf består inte bara av Adam Cwejman. Ibland står man starkare tillsammans. Anledningen till att jag gick med i Luf var att jag trodde att det skulle vara effektivare att kämpa för individualism tillsammans med andra. Att sitta på mitt rum och skriva arga insändare undertecknade med ”Karin Pihl, arg, ensam liberal” skulle inte få samma effekt. Så länge det handlar om frivillig sammanslutning kan man inte komma med liberala invändningar.

   Men alla kan ju gå med i Luf, bara man har de frihetliga värderingarna, kan skeptikern invända. Detta stämmer inte riktigt. Du kan inte vara aktiv i Luf om du är 87 år gammal. Liberala ungdomsförbundet är ett förbund för liberala ungdomar, varför man som 87-åring inte är välkommen att engagera sig och ställa upp till olika poster. Det är få som skulle invända mot detta. Här kan skeptikern dock kontra med att 87-åringen kunde ha varit aktiv i dåvarande FPU när denne var ung. Alla gamla har varit unga, och alla nuvarande luffare kommer någon gång att bli 87 år, om man äter sin spenat ordentligt. En man kommer alltid att vara en man, så länge han inte genomgår en könskorrigering. En sådan kan man givetvis inte likställa med åldrande, som inträffar naturligt för oss alla. Dessutom är det inte seriös argumentation att påpeka att man numera kan byta kön om man så önskar.

   Så hur kan man förespråka separatism utifrån en faktor man inte kan påverka, nämligen sitt kön? Här måste man skilja på mål och medel. För det är en skillnad på mål och medel, och det är ytterst viktigt att man gör den distinktionen. Med mål menar jag att man anser att uppdelning av individer beroende av kön har ett intrinsikalt värde. Det har det inte, enligt mig. Det finns inget egenvärde i att man delar på kvinnor och män under till exempel retorikövningar på Lufutbildningar eller i höjdhoppstävlingar. Anledningen till att man gör det är i sportsammanhang för att könen tenderar att ha lite annorlunda fysiska förutsättningar. Män brukar helt enkelt ha förmågan att bygga upp en muskelkapacitet som kvinnor oftast inte har. Och precis som män har ett försprång i höjdhopp, har män ett försprång i politik.

   Här kommer den feministiska analysen in. Om man inte är feminist, utan anser att Sverige och värden är jämställd idag, förstår jag att man inte köper resonemanget som följer. Men om man skriver under på de feministiska kriterierna, det vill säga att man ser att det finns en maktskillnad mellan kvinnor och män och att man vill göra något åt det, verkar det svårare att vara emot separatismen som medel. Fundera på följande.

Världen är inte jämställd. Män innehar två tredjedelar av jordens tillgångar. Antalet kvinnor i parlament runt om i världen uppgår till tio procent. I Sverige tjänar kvinnor 84 procent av vad män gör. Det är tydligt att det måste finnas något fel här. Män har helt enkelt mer makt än vad kvinnor har. Det finns givetvis fall där män är i underläge, som i vårdnadstvister, men när det kommer till politik och ekonomi är det tydligt att kvinnan står underordnad mannen.

   Och hur kan vi bekämpa detta genom att fokusera på kön? Svaret på detta är ganska enkelt – samhället bryr sig redan om vilket kön du har. Vi kan inte, hur liberala vi än säger oss vara, bortse från att vi är födda i ett samhälle där könsstrukturer råder. Ingen föds i ett vakuum. Det visar sig till exempel på Liberala ungdomsförbundets kongresser och årsmöten. På Luf Storstocholms senaste årsmöte utgjorde antalet kvinnor i debatten femton procent, trots att det var ca 40 procent kvinnor i salen. Mannen är normen, och det är inte alls radikalt att påpeka detta konkreta faktum. Separatism är bra eftersom kvinnor då får ett rum där mannen inte är normen. Givetvis ska även män stötta blyga tjejer, men kvinnor behöver ett eget rum, för att citera Virginia Woolf. I den separatistiska miljön finns inte den maktordning som alltid blir påtaglig i andra sammanhang. Och när individen är fri från denna yttre faktor som hon inte kan rå för, kan hon också utvecklas oberoende av sitt kön. Detta borde liberaler se som något positivt.

   Man brukar ju säga att män håller varandra om ryggen, medan kvinnor sticker kniven i varandras ryggar. Detta för att kvinnor ofta får slåss om det lilla utrymme som ges till kvinnor. Att skapa nätverk för kvinnor som främjar systerskap och motverkar syndromet att kvinnor motarbetar varandra är bra. Då kan vi spela efter samma förutsättningar som våra manliga kamrater. Kvinnor och män må ha samma rättigheter på papperet, men vad spelar det för roll när vi inte har möjlighet att tillämpa dessa i praktiken? Könsstrukturer är en form av informell könsapartheid, och liberaler ska bekämpa dessa i den individuella frihetens namn.

   Självklart är separatism inte den enda lösningen på jämställdhetsproblemen, och självklart ska inte män missgynnas på grund utav att kvinnor organiserar sig. Att vi har debattövningar med RKF utesluter inte att vi har debattövningar där män också är välkomna. Det handlar inte om att kvinnor ska ”gadda ihop sig” mot männen, utan att kvinnor ska sluta gadda ihop sig mot varandra. Det är klart att det även finns män i detta förbund som kanske är blyga och inte vågar ta plats, och det är viktigt att vi stöttar dem också. Men det utesluter inte heller att vi kan ha nätverk endast för kvinnor. Att en kille är blyg beror inte på att han är tjej.

Eftersom jag driver könsseparatistiska Radikala Kvinnofronten, Luf Storstockholms tjejnätverk, säger jag mig ha god evidens för att detta resonemang inte bara är snömos. Arbetet i RKF har givit konkreta resultat. Innan kongressen nu i somras annordnade vi en rad olika debattövningskvällar vilket ledde till att gemenskapen och självförtroendet hos mig och många andra tjejer stärktes. Det gav resultat, och det är positivt. Den dagen samhället liknar Liberala ungdomsförbundets utopi om ett samhälle där könet inte spelar någon roll kommer vi inte att behöva tillämpa separatism. Men tills dess ska vi använda oss av detta verktyg. Eftersom vi är individualister.

Karin Pihl

Sugna på att slicka lite fitta?

Det är fredag kväll. Jag och min vän har varit och gjort det man brukar göra en fredag, vi har varit ute och druckit lite öl och dansat lite. Nu är klockan halv fyra och vi ska ta tuben hem. Lite fulla åker vi ned för rulltrappan vid Hornstulls tunnelbanestation. Perrongen är fylld av folk, uppklädda kvinnor och män. Ett gäng grabbar står och bråkar lite med varandra. En tjej tröstar sin kompis som gråter med sin iPhone i handen. Som vanligt, alltså.

   Jag och min vän sätter oss på den enda lediga bänken för att vänta på tåget. Bredvid oss sitter en man i trettioårsåldern. Han betraktar oss. Efter ett tag säger han, ”tja brudar! Vart är ni på väg nånstans då?”

   ”Vi ska hem”, svarar min vän och vänder sig om.

   ”Ni är inte sugna på att komma hem till mig i stället? Jag har vin och bubbelbad!” flinar han.

   Vi ignorerar honom och börjar prata om något annat. Det är tydligt att vi inte vill komma hem till den här mannen och bada bubbelbad, men det verkar inte riktigt gå upp för honom. När min vän reser sig upp för att gå och köpa en chokladkaka i Selectaautomaten föjer han henne med en fuktig blick och säger:

   ”Ah, vad vacker du är! Kan du inte komma och sätta dig här? Kom och sätt dig här! Du är vacker!”. När han inte får gehör för sina erbjudanden vänder han sig mot mig i stället. Han särar lite på benen och rättar till kuken.

   ”Vad heter du? Du har vacka läppar! Får jag kyssa dig?”. Han makar sig närmare och det börjar kännas lite smått obekvämt. Som tur är kommer min vän tillbaka med varsinn chokladkaka åt oss.

   ”Vad gott med choklad! Det är så gott med en chokladbit som smälter på tungan! Jag har förresten något annat som ni kan få ta i munnen!” Han skrockar lite åt sin egen absurda humor. Min vän blir sur och säger att han ska lämna oss ifred. Det håller han tydligen inte med om, för han forstätter att redogöra för sina erbjudanden. Jag ger honom långfingret och säger att han ska dra åt helvete. Det sporrar honom tydligen ännu mer, hans flin blir bredare varpå han börjar suga av sitt långfinger. Jag och min vän tittar förfärade på varandra och som tur är kommer tunnelbanan.

   Vi går på tåget, lättade över att slippa den snuskiga karln. Tyvärr skulle han ta samma tåg och står och snackar med några kompisar ett par säten bort. Han pekar på oss och hans kompisar skrattar. Vi låtsas som om vi inte bryr oss, för det är så vi har blivit uppfostrade till att bete oss. Han retas bara för att han tycker om dig, han tycker bara att det är spännande, han tafsar bara för att han är förtjust i dig! Han tycker om att dra i ditt långa hår eftersom han inte har nåt eget långt hår att dra i!

Jag tycker också om att tafsa på folk jag är förtjust i. Men det betyder inte att jag gör det om förtjusningen inte är ömsesidig. Det är liksom allmänt vett och hyfs. Jag förstår inte varför det tycks finnas en specifik grupp människor som är exkluderad denna enkla praxis. Och jag förstår inte varför dessa människor alltid är män. Missförstå mig inte, långt ifrån alla män beter sig så här. De flesta män skulle aldrig få för sig att göra något sådant.

   Det intressanta är att av de som tillhör denna skara som levererar opassande förslag till sina medresenärer på tunnelbanan, är alla uteslutande män. Jag har aldig sett en kvinna bete sig på ett liknande sätt. När jag har diskuterat detta med vänner och bekanta med alla sorters könstillhörigheter instämmer de flesta.

   För vad skulle hända om jag bestämde mig för att jag var sugen på lite kuk en fredagkväll på väg hem från krogen? Jag fick inget napp på dansgolvet, men vafan, tunnelbanan är ju full av läckra små indiepojkar! Tänk om jag skulle sätta mig bredbent bredvid två små stackars gossar och fråga om de var sugna på att slicka lite fitta, framföra mina åsikter om deras utseenden och göra obscena rörelser med tungan? Folk hade inte tyckt att jag var en ”vanlig snuskbrud, en sån som man får räkna med att stöta på om man är en söt kille”, folk hade tyckt att jag var helt jävla störd i huvudet.

   Och det med all rätt. Att sitta på tunnelbanan och erbjuda sina sexuella tjänster till främlingar som ser besvärade ut är inte ett acceptabelt beteende, varken för kvinnor eller för män. Men i dagens samhälle är det fullt socialt accepterat att män gör det. Med män har man överseende. Flickor, titta åt ett annat håll! Och att vi flickor har fått lära oss att titta åt ett annat håll är andra sidan av myntet. Jag tror inte att dessa individer har en ”mansgrisgen” som gör att de tycker att det är passande att bete sig osmakligt. De har blivit uppfostrade att det är okej att dra en tjej i håret eller kommentera hennes rumpa, och tjejen har lärt sig att det är okej att få sin rumpa kommenterad. Vadå patriarkat?

Karin Pihl