Motstånd till religion = nyckeln till kunskap?

Somliga frågor är som liberal lättare att ta ställning till än andra. Vid diskussioner om dödstraff eller papperslösa flyktingars rätt till vård brukar samtliga debattörer vara överens om att dödsstraff är inhumant, samt att papperslösas rättigheter måste upprätthållas. Religiösa friskolor, däremot, är inte en sådan fråga.

För ca fyra månader sedan skulle jag ha ställt mig skeptiskt till legaliseringen av religiösa friskolor i Sverige då jag ansåg att alla barn har rätt till en objektiv utbildning, en neutral grund att stå på, och att risken för indoktrinering ökar. Ett typexempel skulle kunna vara bibelbältet i USA där djupt kristna föräldrar nekar sina barn vissa inslag av den ordinarie undervisningen, såsom evolutionsteorin, i religionens namn, vilket givetvis är fullkomligt vedervärdigt och någonting som måste motarbetas. Kanske är det, när det kommer till kritan, föga förvånande att termen religion har blivit en nagel i ögat för många svenskar. Något jag dock skulle vilja ifrågasätta är huruvida religiösa friskolor verkligen medför en övervägande andel negativa effekter för barn som kommer från strikt religiösa familjer; det av ett flertal anledningar.

Det primära problemet med strikt religiösa familjer är att barnen i många fall förvärvar en ensidig och inskränkt syn på både religion, vetenskap, samhället, moral och värderingar. För dessa blir skolorna därmed ett sätt att säkra att de får en mer nyanserad, bred och vetenskaplig uppfattning, vilket gynnar både barnen och samhället som helhet. En stor utmaning med anpassningen av religion till det moderna samhället är okunskap och brist på förståelse för alternativa levnadssätt. Människor verkar rädda för att religiösa friskolor leder till indoktrinering, trångsynthet och i vissa fall även hjärntvätt. Jag tror i stället att de är ett föredömligt tillvägagångssätt för att skapa en mångsidig bild av moral och värderingar, då barnen får träffa likasinnade och ventilera tankegångar i en miljö där religion tillhör vardagen. Målet bör inte vara att försöka förinta alla religiösa företeelser i samhället, utan att främja vetskap hos samtliga delar av befolkningen. Det är kunskap, inte motstånd till religion, som utgör nyckeln till framgång.

”Skolan ska vara objektiv och neutral”, hör man jämt och ständigt; men vad menas egentligen med en objektiv och neutral utbildning? Även i det utopiska scenariot då alla lärare är helt opartiska, inte inkluderar personliga resonemang och värderingar i undervisningen, lägger lika stor betoning på alla åsikter, får varje politisk ideologi att framstå som lika bra, och till 100 % baserar utbildningen på fakta, är selektionen av fakta, ämnen och fördjupningsområden i sig ett ställningstagande. Ofta framstår regeringens definition av termen ”objektiv” som facit; elever lär sig att det som undervisas i skolan är lika med sanningen. Ska det vara så? Att maskera subjektiva ställningstaganden med ord som ”objektiv” och ”neutral” är i mina ögon mer skadligt än religiös undervisning, då man faktiskt är öppen med värderingarnas ursprung.    

Ur liberalt perspektiv borde det vara närmast en självklarhet att familjerna är bättre än staten på att veta vad som är bäst för sina barn. För att citera Filip Garpenby från LUF:s forum:

”Barnet och dess föräldrar är vida överlägsna dig när det gäller att gör det bästa för dem.”

Du har rätt att ogilla andra människors beslut och anse deras handlande vara felaktigt, men i slutändan är andra människors val i livet none of your business.

Många säger sig vara för religiösa friskolor på gymnasiet för att man då är tillräckligt gammal och mogen för att fatta egna beslut, men är skeptiska till religiösa grundskolor. Jag vill påpeka att alla skolor, gymnasie- som grundskolor, religiösa eller ej, ska följa den svenska läroplanen. Religion, kultur och motstridiga värderingar är inte giltiga anledningar för att strunta i delar av undervisningen. Med det sagt ska de religiösa aspekterna inte ersätta övriga ämnen, utan snarare ses som utökningar eller tillägg. Vidare behöver inte en religiös skola nödvändigtvis införliva religion i själva undervisningen, men kan i stället följa riter utanför klassrumsdörren.

Frihetsperspektivet saknas ofta i den allmänna debatten. Jag är personligen en av dem som efterfrågar större variation i svenska skolan p.g.a. att jag tillsammans med mina föräldrar vill bygga upp utbildningen utefter mina egna behov och preferenser. I mina ögon har de som vill gå i en religiös skola rätt att göra det, liksom jag skulle ha velat vara hemskolad under perioder av min uppväxt. Det är i högsta grad dags att slopa fördomarna mot valfrihet och variation.

Trots ovanstående förblir religiösa friskolor en komplicerad fråga där en mängd aspekter behöver analyseras och värderas; det är högst individuellt vilken typ av lagstiftning som gynnar den egna situationen. Men utgångspunkten ”religion hämmar undervisningen” förblir likväl enkelspårig och fördomsfull.

Elin Hedlund

Fult med burkaförbud i jämställdhetens namn

I dag börjar förbudet mot heltäckande slöja på offentliga platser att gälla i Frankrike. Muslimska kvinnor ska inte längre få åka buss eller vistas på skolor och sjukhus iklädd burka eller niquab. Lagen har arbetats fram av en parlamentarisk kommission som i sin slutrapport konstaterar att användandet av heltäckande slöja inte hör hemma i Frankrike. Detta kontroversiella plagg strider mot grundläggande värderingar om jämlikhet och sekularism, enligt president Sarkozy. Han och hans parti UMP tänker föreslå att förbudet även ska gälla på landets gator och torg.

Det är sorgligt att franska politiker förklär islamofobi och främlingsfientlighet i ord som jämställdhet, kvinnans rättigheter och sekularism. Av Frankrikes drygt fem miljoner muslimer är det inte ens 2000 kvinnor som bär burka eller niquab. Förbudet är en tydlig markering att muslimer inte hör hemma i Frankrike. Att flörta med det högerextrema partiet Front National, som växter så det knakar, är både osmakligt och farligt.

Att kvinnor tvingas bära blagg mot sin vilja är givetvis inte acceptabelt. Visst finns det säkert fall då kvinnor blivit ifråntagna friheten att få klä sig som de vill på grund av släktens konservativa värderingar. Frågan är dock hur många av de knappt 2000 burkaklädda kvinnorna i Frankrike som bär plagget mot sin vilja. Kanske är det faktiskt så att kvinnor själva valt detta plagg? Och om en kvinna tvingas täcka sitt ansikte, hjälper man henne genom att göra det svårare för henne att vistas ute i offentligheten?

Jag tror att förbudet får motsatt effekt. De kvinnor som bär niquab eller burka får det ännu svårare att integreras i samhället. Muslimer, som redan är diskriminerade på arbetsmarknaden, kommer att utsättas för starkare skeptis och hårdare fördomar än vad de tvingas bemöta idag. ”Vi och dom”-känslan kommer befästas, som i sin tur utgör en grogrund för extremism.

Att människor ska få utöva sin religion och klä sig som de vill så länge det inte skadar någon annan är en självklarhet i det liberala, demokratiska samhället. Frankrikes lag mot burka är inte ett slag för jämställdheten och religionsfriheten. Det är att omyndigförklara kvinnor. Det är att utmåla en grupp som ett hot mot samhället. Det är att underblåsa de främlingsfientliga vindarna som blåser över hela Europa. Måtte dessa tossiga idéer inte sprida sig.

Karin Pihl