Göran Hägglund skriver på SvD Brännpunkt att han känner sig ensam. Och det är inte partiets sviktande förtroende för sin ledare som han åsyftar. Göran Hägglund känner sig ensam, för det verkar bara vara han och hans 3,8-procentsparti som vill ta fram saxarna och ”vässa” familjepolitiken.
Jag smakar på ordet. Familjepolitik. Det är något i min liberala ryggmärg som rycker till. Ska vi ha en politik för familjer? Räcker det inte att vi har en politik för individer, är min första tanke. Om dessa individer råkar ingå i familjer eller inte är väl knappast relevant.
Det tycker inte Göran och hans parti. Hans kall i livet är att kämpa emot det ”politiska motståndet mot föräldrars makt över sin vardag”. Sossarna och vänstern vill avskaffa vårdnadsbidraget, till och med allianskollegorna i Folkpartiet vill avskaffa det, Miljöpartiet är kvoteringsivrare och och Centerns partiledning vill tvinga alla föräldrar att passa in i en jämställdhetsmall. Det ser mörkt ut för alla som rynkar på näsan åt feminismen och föredrar en traditionell familjebildning. Slagordet är valfrihet och mantrat är att inte politiker ska komma och pilla i småbarnsföräldrars liv.
Jag tycker inte heller att politiker ska pilla i småbarnsföräldrars liv. Jag tycker faktiskt inte att man har rätt att pilla i någon annans liv över huvud taget. Vad man däremot inte kan kräva är att politiken ska komma och underlätta ens eget ihärdiga pillande. Jag och min hypotetiska man har all rätt i världen att leva våra liv som vi vill, även om det innebär att han tjänar pengar åt mig och att jag tvättar strumpor åt honom. Vad vi däremot inte kan kräva är att du ska betala för det. Jag kan inte kräva att du ska betala skatt för att jag ska få vara hemma med mina barn i tio år. Staten kan för all del finansiera skola och sjukvård, men den ska inte finansiera bullbak eller lek i sandlådan på heltid. Därför ska vårdnadsbidraget givetvis avskaffas.
Jag instämmer inte i Görans problemanslys. Sveriges riksdagspartier har knappast blivit utsatta för en allvarlig feminismsmitta. Däremot har de kanske insett att verklighetens problem kräver verklighetens lösningar, och dessa stavas inte mer bidrag. Kristdemokraterna lär få vänja sig vid sin ensamhet.
Karin Pihl
