måndag 6 juni 2011

Mitt namn är Elin

Mitt namn är Elin och det finns få saker jag tycker så illa om som att laga mat. I ärlighetens namn bör man inte släppa in mig i sitt kök givet att det skulle sluta i ett telefonsamtal med antingen brandkår eller ambulans (eventuellt polis om man har riktig otur). De få gånger jag tvingas ordna mat själv ringer jag därför min kompis Johan som har bättre koll. Man säger att matlagning inkluderas i den lista på saker som kvinnan i huset förväntas bemästra. Vore jag intresserad av att agera ”kvinna” hade jag kanske lärt mig vid det här laget, men sent ska den synda som sänker sig till andras nivå. Därmed sagt hade matlagning varit bra att kunna för min egen skull. Eller snarare SOS alarms…

På mellanstadiet brukade min klass ägna sig åt fotboll på rasterna. Medan de andra tjejerna sprang skrikandes omkring som bara tjejer kan och gömde sig i något hörn, kom jag på en i mina ögon genial taktik för att ta bollen. Eftersom inte en enda kille vill passa till en tjej bör man istället springa fram till den som har bollen vid sina fötter och sparka hejvilt tills dess att du slår krokben för, och ger honom några blåmärken. Då är det fritt fram att göra mål. Dessutom sa fröknarna att killar är mindre känsliga än oss: ”några blåmärken har ingen dött av killar”. Visst är det så. Synd bara att inte samma regler rör oss som är tjejer och blivande kvinnor i huset.

Ibland stör det mig att behöva ha något liknande balklänning på formella fester och uppträda tystlåtet och sansat som en fin och duktig flicka. Tillfällena är få då jag kan vara högljudd och ta plats utan att motta sneda blickar. Vad det senare beträffar kommer jag ibland på mig själv med att vara irriterad på tjejer som är mer framfusiga än de ”ska”. Det är nästan outhärdligt deprimerande, mer än att behöva utstå det själv.

För att fortsätta på den mindre glättiga linjen kan nämnas att jag i framtiden skulle ha tjänat 15 % mer ifall jag var man, oavsett kompetens, och att det finns själar som menar att det rätta sättet att få in mig i styrelser är kvotering – som om det skulle få folk att stirra på mig mindre när jag kommer till festen iklädd kostym. Vad jag behöver är någon som ser mig, inte mitt kön. Någon som förstår att kunskap och kompetens sitter lika lite i könet som det sitter i hårfärg eller längd. Tyvärr är de som skriker fel de som skriker högst, och resultatet blir att nästan uteslutande folk från patriarkatiskt eller vänsterfeministiskt håll hörs på den politiska arenan. Var finns de könsnormsbrytande individualisterna?

Jag undrar ofta över hur min framtid kommer att se ut i en fortsatt mansdominerad värld, eventuellt mansdominerad, könskvoterad värld: det gör inte så stor skillnad. Men till de som berövar mig delar av den frihet och de förutsättningar som jag förtjänar som individ skulle jag vilja påpeka en sak:

Mitt namn är Elin och jag är feminist – det gör mig inte till mindre kvinna.  


Elin Hedlund

1 kommentar: