Att kritisera porr är inte moralism

Många som uppmärksammar hur kvinnor och män framställs inom porren blir stämplade som moralister, men att kritisera och utnyttja sin konsumentmakt är en central del inom liberalismen, skriver Josefine Temrell.

År 2001 skrev dåvarande LUF-ordförande Birgitta Ohlsson i antologin ‘Liberal feminism’ att “Jag drömmer om ett Sverige där mina söner ska slippa växa upp med sexisttidningen ’Slitz‘ som mansideal, utan lär sig värdera kvinnor efter deras inre egenskaper och inte efter bröststorlek”. I dag då kritik riktas mot herrtidningar eller pornografi är någon genast där och förklarar att detta är moraliserande och att porr och sex är för privat för att diskutera. Varför?

Som liberal önskar jag att människor ville sluta moralisera över hur andra personer väljer att leva sina liv, men det är stora skillnader mellan moralism och moral. På precis samma sätt som personer som handlar närproducerade produkter borde reflektera över vilka följderna skulle bli för världens fattiga om den rika världen slutade handla med dessa, borde konsumenter av dagens mainstreampornografi fundera över hur män och kvinnor framställs inom denna, varför, och vilka följder det får.

Visst förekommer moralistiskt motstånd som förkastar porren som sådan, men då kritiken yttras med samma röst som med den som en gång i tiden kämpade för fri abort och legalisering av preventivmedel, handlar det om något annat än att kontrollera människors, och företrädelsevis kvinnors, sexualitet.

Dessa röster brukar exempelvis ifrågasätta varför tidningar liknandes ovan nämnda existerar, varför det är ett och samma kön som köper dessa och varför samtliga utvikningstjejer uppvisar så homogena och ouppnåeliga ideal. De granskar varför kvinnor inom den kommersiella porren utmålas som passiva och underordnade, medan männen spelar den aktiva rollen - varför objektifieras kvinnan medan mannen får förbli subjekt? De frågar sig varför det är så stora inslag av förnedring utav tjejer, och varför analsexet ofta sker under sådana omständigheter att medverkande kvinnor behöver bedövas innan.

Jag menar inte att det är dåligt att vilja ha analsex, hårt sex, eller att känna sig underordnad under akten. Feministisk porr behöver inte betyda likriktad porr. Givetvis skulle människor ha olika preferenser även i ett jämställt samhälle och självklart är det inte fel att konsumera porr där olika aktörer tar sig an olika roller. Det intressanta är att se hur många fler kvinnor det är inom porren som tar den här rollen kontra hur många män som gör det samma.

Vänsterkanten låter förklara hur rådande situation är kapitalismens fel, att så länge vi har företag som vill tjäna pengar kommer sexism att råda varför den bästa lösningen vore lagstiftning eller förbud. Förutom att detta skulle innebära censur samt vore en stor inskränkning i människors liv, och bortsett från att porr i grunden är något bra (är man av annan åsikt borde man även hysa förakt mot sex i sin helhet - det är inte fel att ta till visuella hjälpmedel), har vänstern missuppfattat marknadens mekanismer. Marknaden är inte statisk och företag kommer endast att producera det som är lönsamt. Porren efterspeglar en rad andra sidor i samhället, den präglas av samma könsroller som följt oss sen barnsben - stora, starka män, och kvinnor som ska tittas på och behaga mannen. Det är naivt att tro att dessa förhindrande könsroller skulle upphöra ifall porren skulle försvinna. Porrframställningen idag är bara ett av många symptom på samma sjukdom.

Det är på tiden att vi liberaler kritiskt granskar porren, utnyttjar vår konsumentmakt och slutar stämpla de som vågar se orättvisorna som moralister. Att kritiskt - och gärna högljutt - granska utbudet har en central och avgörande del i hur morgondagens utbud kommer att se ut. Vi måste sluta luta oss tillbaka och vänta på bättre tider då könsrollerna uppluckrats för att då fatta de beslut vi finner etiskt försvarbara. För utbudet kommer inte att ändra sig själv. Sådan är kapitalismen och så leder vägen mot ett mer jämställt samhälle.

Nog blir det svårt att hoppas på en framtid utan tidningar som ‘Slitz’ för Birgitta Ohlssons dotter Stellas del, men det är sannerligen inte omöjligt för våra barn. Det gäller bara att vi börjar leva i enlighet med våra ideal och låta kapitalismen sköta sitt. Som den gamla feministiska 70-talsparollen lyder: ‘Det privata är politiskt’.

Josefine Temrell


Denna artikel publicerades i förra numret av Radikalt Forum, Luf Storstockholms medlemstidning.

Ett slag för separatismen

Det finns få saker som splittrar liberala feminister så mycket som könsseparatism. Som liberal är det självklart att alltid stå på individens sida. Kön bör inte ha någon som helst relevans för en persons friheter och rättigheter. Om man inte kan skriva under på detta är man inte liberal.

   Därför är det kanske inte så konstigt att många individualistiskt sinnade reagerar negativt när man som liberal förespråkar just seperatism baserad på kön. Att anordna aktiviteter och tillställningar som inte välkomnar en viss sorts könstillhörighet kan, vid en fösta anblick, te sig som vettlös diskriminering.

   Det är dock inte diskriminering som är syftet med separatism. För att förstå varför man kan vara liberal och förespråka separatism måste man förstå syftet. För meningen med separatism är inte att dela upp människor i kollektiv och tillskriva dem särskilda rättigheter eller möjligheter. Meningen med separatism är precis det motsatta – att frigöra individer.

Hur kan man som liberal förespråka kollektivisering över huvud taget? För det första måste man som liberal inte förkasta alla former av kollektiv. Det vore absurt. En stats invånare är ett kollektiv. Ett föräldrarpar är ett kollektiv. Liberala ungdomsförbundet är ett kollektiv. Staten består inte bara av statsministern, ett föräldrapar består inte bara av den som födde barnet och Luf består inte bara av Adam Cwejman. Ibland står man starkare tillsammans. Anledningen till att jag gick med i Luf var att jag trodde att det skulle vara effektivare att kämpa för individualism tillsammans med andra. Att sitta på mitt rum och skriva arga insändare undertecknade med ”Karin Pihl, arg, ensam liberal” skulle inte få samma effekt. Så länge det handlar om frivillig sammanslutning kan man inte komma med liberala invändningar.

   Men alla kan ju gå med i Luf, bara man har de frihetliga värderingarna, kan skeptikern invända. Detta stämmer inte riktigt. Du kan inte vara aktiv i Luf om du är 87 år gammal. Liberala ungdomsförbundet är ett förbund för liberala ungdomar, varför man som 87-åring inte är välkommen att engagera sig och ställa upp till olika poster. Det är få som skulle invända mot detta. Här kan skeptikern dock kontra med att 87-åringen kunde ha varit aktiv i dåvarande FPU när denne var ung. Alla gamla har varit unga, och alla nuvarande luffare kommer någon gång att bli 87 år, om man äter sin spenat ordentligt. En man kommer alltid att vara en man, så länge han inte genomgår en könskorrigering. En sådan kan man givetvis inte likställa med åldrande, som inträffar naturligt för oss alla. Dessutom är det inte seriös argumentation att påpeka att man numera kan byta kön om man så önskar.

   Så hur kan man förespråka separatism utifrån en faktor man inte kan påverka, nämligen sitt kön? Här måste man skilja på mål och medel. För det är en skillnad på mål och medel, och det är ytterst viktigt att man gör den distinktionen. Med mål menar jag att man anser att uppdelning av individer beroende av kön har ett intrinsikalt värde. Det har det inte, enligt mig. Det finns inget egenvärde i att man delar på kvinnor och män under till exempel retorikövningar på Lufutbildningar eller i höjdhoppstävlingar. Anledningen till att man gör det är i sportsammanhang för att könen tenderar att ha lite annorlunda fysiska förutsättningar. Män brukar helt enkelt ha förmågan att bygga upp en muskelkapacitet som kvinnor oftast inte har. Och precis som män har ett försprång i höjdhopp, har män ett försprång i politik.

   Här kommer den feministiska analysen in. Om man inte är feminist, utan anser att Sverige och värden är jämställd idag, förstår jag att man inte köper resonemanget som följer. Men om man skriver under på de feministiska kriterierna, det vill säga att man ser att det finns en maktskillnad mellan kvinnor och män och att man vill göra något åt det, verkar det svårare att vara emot separatismen som medel. Fundera på följande.

Världen är inte jämställd. Män innehar två tredjedelar av jordens tillgångar. Antalet kvinnor i parlament runt om i världen uppgår till tio procent. I Sverige tjänar kvinnor 84 procent av vad män gör. Det är tydligt att det måste finnas något fel här. Män har helt enkelt mer makt än vad kvinnor har. Det finns givetvis fall där män är i underläge, som i vårdnadstvister, men när det kommer till politik och ekonomi är det tydligt att kvinnan står underordnad mannen.

   Och hur kan vi bekämpa detta genom att fokusera på kön? Svaret på detta är ganska enkelt – samhället bryr sig redan om vilket kön du har. Vi kan inte, hur liberala vi än säger oss vara, bortse från att vi är födda i ett samhälle där könsstrukturer råder. Ingen föds i ett vakuum. Det visar sig till exempel på Liberala ungdomsförbundets kongresser och årsmöten. På Luf Storstocholms senaste årsmöte utgjorde antalet kvinnor i debatten femton procent, trots att det var ca 40 procent kvinnor i salen. Mannen är normen, och det är inte alls radikalt att påpeka detta konkreta faktum. Separatism är bra eftersom kvinnor då får ett rum där mannen inte är normen. Givetvis ska även män stötta blyga tjejer, men kvinnor behöver ett eget rum, för att citera Virginia Woolf. I den separatistiska miljön finns inte den maktordning som alltid blir påtaglig i andra sammanhang. Och när individen är fri från denna yttre faktor som hon inte kan rå för, kan hon också utvecklas oberoende av sitt kön. Detta borde liberaler se som något positivt.

   Man brukar ju säga att män håller varandra om ryggen, medan kvinnor sticker kniven i varandras ryggar. Detta för att kvinnor ofta får slåss om det lilla utrymme som ges till kvinnor. Att skapa nätverk för kvinnor som främjar systerskap och motverkar syndromet att kvinnor motarbetar varandra är bra. Då kan vi spela efter samma förutsättningar som våra manliga kamrater. Kvinnor och män må ha samma rättigheter på papperet, men vad spelar det för roll när vi inte har möjlighet att tillämpa dessa i praktiken? Könsstrukturer är en form av informell könsapartheid, och liberaler ska bekämpa dessa i den individuella frihetens namn.

   Självklart är separatism inte den enda lösningen på jämställdhetsproblemen, och självklart ska inte män missgynnas på grund utav att kvinnor organiserar sig. Att vi har debattövningar med RKF utesluter inte att vi har debattövningar där män också är välkomna. Det handlar inte om att kvinnor ska ”gadda ihop sig” mot männen, utan att kvinnor ska sluta gadda ihop sig mot varandra. Det är klart att det även finns män i detta förbund som kanske är blyga och inte vågar ta plats, och det är viktigt att vi stöttar dem också. Men det utesluter inte heller att vi kan ha nätverk endast för kvinnor. Att en kille är blyg beror inte på att han är tjej.

Eftersom jag driver könsseparatistiska Radikala Kvinnofronten, Luf Storstockholms tjejnätverk, säger jag mig ha god evidens för att detta resonemang inte bara är snömos. Arbetet i RKF har givit konkreta resultat. Innan kongressen nu i somras annordnade vi en rad olika debattövningskvällar vilket ledde till att gemenskapen och självförtroendet hos mig och många andra tjejer stärktes. Det gav resultat, och det är positivt. Den dagen samhället liknar Liberala ungdomsförbundets utopi om ett samhälle där könet inte spelar någon roll kommer vi inte att behöva tillämpa separatism. Men tills dess ska vi använda oss av detta verktyg. Eftersom vi är individualister.

Karin Pihl

Sugna på att slicka lite fitta?

Det är fredag kväll. Jag och min vän har varit och gjort det man brukar göra en fredag, vi har varit ute och druckit lite öl och dansat lite. Nu är klockan halv fyra och vi ska ta tuben hem. Lite fulla åker vi ned för rulltrappan vid Hornstulls tunnelbanestation. Perrongen är fylld av folk, uppklädda kvinnor och män. Ett gäng grabbar står och bråkar lite med varandra. En tjej tröstar sin kompis som gråter med sin iPhone i handen. Som vanligt, alltså.

   Jag och min vän sätter oss på den enda lediga bänken för att vänta på tåget. Bredvid oss sitter en man i trettioårsåldern. Han betraktar oss. Efter ett tag säger han, ”tja brudar! Vart är ni på väg nånstans då?”

   ”Vi ska hem”, svarar min vän och vänder sig om.

   ”Ni är inte sugna på att komma hem till mig i stället? Jag har vin och bubbelbad!” flinar han.

   Vi ignorerar honom och börjar prata om något annat. Det är tydligt att vi inte vill komma hem till den här mannen och bada bubbelbad, men det verkar inte riktigt gå upp för honom. När min vän reser sig upp för att gå och köpa en chokladkaka i Selectaautomaten föjer han henne med en fuktig blick och säger:

   ”Ah, vad vacker du är! Kan du inte komma och sätta dig här? Kom och sätt dig här! Du är vacker!”. När han inte får gehör för sina erbjudanden vänder han sig mot mig i stället. Han särar lite på benen och rättar till kuken.

   ”Vad heter du? Du har vacka läppar! Får jag kyssa dig?”. Han makar sig närmare och det börjar kännas lite smått obekvämt. Som tur är kommer min vän tillbaka med varsinn chokladkaka åt oss.

   ”Vad gott med choklad! Det är så gott med en chokladbit som smälter på tungan! Jag har förresten något annat som ni kan få ta i munnen!” Han skrockar lite åt sin egen absurda humor. Min vän blir sur och säger att han ska lämna oss ifred. Det håller han tydligen inte med om, för han forstätter att redogöra för sina erbjudanden. Jag ger honom långfingret och säger att han ska dra åt helvete. Det sporrar honom tydligen ännu mer, hans flin blir bredare varpå han börjar suga av sitt långfinger. Jag och min vän tittar förfärade på varandra och som tur är kommer tunnelbanan.

   Vi går på tåget, lättade över att slippa den snuskiga karln. Tyvärr skulle han ta samma tåg och står och snackar med några kompisar ett par säten bort. Han pekar på oss och hans kompisar skrattar. Vi låtsas som om vi inte bryr oss, för det är så vi har blivit uppfostrade till att bete oss. Han retas bara för att han tycker om dig, han tycker bara att det är spännande, han tafsar bara för att han är förtjust i dig! Han tycker om att dra i ditt långa hår eftersom han inte har nåt eget långt hår att dra i!

Jag tycker också om att tafsa på folk jag är förtjust i. Men det betyder inte att jag gör det om förtjusningen inte är ömsesidig. Det är liksom allmänt vett och hyfs. Jag förstår inte varför det tycks finnas en specifik grupp människor som är exkluderad denna enkla praxis. Och jag förstår inte varför dessa människor alltid är män. Missförstå mig inte, långt ifrån alla män beter sig så här. De flesta män skulle aldrig få för sig att göra något sådant.

   Det intressanta är att av de som tillhör denna skara som levererar opassande förslag till sina medresenärer på tunnelbanan, är alla uteslutande män. Jag har aldig sett en kvinna bete sig på ett liknande sätt. När jag har diskuterat detta med vänner och bekanta med alla sorters könstillhörigheter instämmer de flesta.

   För vad skulle hända om jag bestämde mig för att jag var sugen på lite kuk en fredagkväll på väg hem från krogen? Jag fick inget napp på dansgolvet, men vafan, tunnelbanan är ju full av läckra små indiepojkar! Tänk om jag skulle sätta mig bredbent bredvid två små stackars gossar och fråga om de var sugna på att slicka lite fitta, framföra mina åsikter om deras utseenden och göra obscena rörelser med tungan? Folk hade inte tyckt att jag var en ”vanlig snuskbrud, en sån som man får räkna med att stöta på om man är en söt kille”, folk hade tyckt att jag var helt jävla störd i huvudet.

   Och det med all rätt. Att sitta på tunnelbanan och erbjuda sina sexuella tjänster till främlingar som ser besvärade ut är inte ett acceptabelt beteende, varken för kvinnor eller för män. Men i dagens samhälle är det fullt socialt accepterat att män gör det. Med män har man överseende. Flickor, titta åt ett annat håll! Och att vi flickor har fått lära oss att titta åt ett annat håll är andra sidan av myntet. Jag tror inte att dessa individer har en ”mansgrisgen” som gör att de tycker att det är passande att bete sig osmakligt. De har blivit uppfostrade att det är okej att dra en tjej i håret eller kommentera hennes rumpa, och tjejen har lärt sig att det är okej att få sin rumpa kommenterad. Vadå patriarkat?

Karin Pihl

Verklighetens ensamhet

Göran Hägglund skriver på SvD Brännpunkt att han känner sig ensam. Och det är inte partiets sviktande förtroende för sin ledare som han åsyftar. Göran Hägglund känner sig ensam, för det verkar bara vara han och hans 3,8-procentsparti som vill ta fram saxarna och ”vässa” familjepolitiken.

Jag smakar på ordet. Familjepolitik. Det är något i min liberala ryggmärg som rycker till. Ska vi ha en politik för familjer? Räcker det inte att vi har en politik för individer, är min första tanke. Om dessa individer råkar ingå i familjer eller inte är väl knappast relevant.

Det tycker inte Göran och hans parti. Hans kall i livet är att kämpa emot det ”politiska motståndet mot föräldrars makt över sin vardag”. Sossarna och vänstern vill avskaffa vårdnadsbidraget, till och med allianskollegorna i Folkpartiet vill avskaffa det, Miljöpartiet är kvoteringsivrare och och Centerns partiledning vill tvinga alla föräldrar att passa in i en jämställdhetsmall. Det ser mörkt ut för alla som rynkar på näsan åt feminismen och föredrar en traditionell familjebildning. Slagordet är valfrihet och mantrat är att inte politiker ska komma och pilla i småbarnsföräldrars liv.

Jag tycker inte heller att politiker ska pilla i småbarnsföräldrars liv. Jag tycker faktiskt inte att man har rätt att pilla i någon annans liv över huvud taget. Vad man däremot inte kan kräva är att politiken ska komma och underlätta ens eget ihärdiga pillande. Jag och min hypotetiska man har all rätt i världen att leva våra liv som vi vill, även om det innebär att han tjänar pengar åt mig och att jag tvättar strumpor åt honom. Vad vi däremot inte kan kräva är att du ska betala för det. Jag kan inte kräva att du ska betala skatt för att jag ska få vara hemma med mina barn i tio år. Staten kan för all del finansiera skola och sjukvård, men den ska inte finansiera bullbak eller lek i sandlådan på heltid. Därför ska vårdnadsbidraget givetvis avskaffas.

Jag instämmer inte i Görans problemanslys. Sveriges riksdagspartier har knappast blivit utsatta för en allvarlig feminismsmitta. Däremot har de kanske insett att verklighetens problem kräver verklighetens lösningar, och dessa stavas inte mer bidrag. Kristdemokraterna lär få vänja sig vid sin ensamhet.

Karin Pihl

Det feministiska arvet

Ordet feminism kan betyda mycket för människor.

Allt från mänhat till onödigt trams till kamp om förnufig jämnställdhet.

Jag står för det sista.

Att ordet feminism sticker i ögonen på många är sant.

Att unga liberala feminister sticker i ögonen på människor är bra.

Vi är tillför att stå på barikaderna och banka vett i huvudet på trångsynta människor.

Vi är tillför att få med oss kvinnor från alla håll och se till att världen bli bättre för kvinnor, iallafall nästa generations kvinnor.

Så nu måste vi se till att sticka ordentligt i ögonen på konservativa, trögsynta människor, om de tillhör Folkpartiet eller Vänsterpartiet får inte spela någon roll.

Det kan handla om föräldrarförsäkringen, om kvotering eller att stå upp för kvinnor i dagens samhälle, i Sverige eller runt om i världen, som inte kan stå upp för sig själva.

Se tillbaka på våra föregångare, ta mod, idéer och styrka för att våga från dem.

Vi är många, vi har kanske inte alltid partiet med oss, men tillsammans kan vi förändra världen, det är vi skyldiga våra liberala, kvinnliga föregångare att göra.

Vi är skyldiga att värna om det liberala, feministiska arv vi faktiskt har.

Upp till kamp!

Vi ses på barikaderna!

Lika universellt som unket

I morse fick mitt kaffe en bitter eftermak. Morgonekot rapporterade att homosexuella kvinnor i Sydafrika ofta våldtas i på grund av sin sexuella läggning. Övergreppen ses som ett medel att ”bota” lesbiska. Inställningen är alltså att flator behöver lite kuk för att bli riktiga kvinnor. Sydafrika har en mycket progressiv lagstiftning som ger homosexuella par rätt att gifta sig, men traditionella värderingar i samhället gör det ändå mycket svårt att som HBT-person inte dölja sin läggning eller identitet.

I Stockholm har prideveckan just avslutats. Fokus har bland annat legat på lagen om tvångssteriliseringar för personer som genomgår en könskorrigering. Den ruttna gamla lagen från 1971 har ännu inte rivits upp med det enda argumentet att man måste ”vänta lite till” från KD:s håll. I Sverige, precis som i Sydafrika och överallt i världen, finns unkna normer som talar om hur människor ska vara. En kvinna: En person som tänder på män. En förälder: En person som absolut inte får vara något så obehagligt onaturligt som transa. Tänk vad mycket lidande som uppstår bara för att andra människor inte kan låta bli att lägga näsan i blöt och tro sig ha rätten att bestämma vad som är rätt och fel för andra.

Karin

Mitt namn är Elin

Mitt namn är Elin och det finns få saker jag tycker så illa om som att laga mat. I ärlighetens namn bör man inte släppa in mig i sitt kök givet att det skulle sluta i ett telefonsamtal med antingen brandkår eller ambulans (eventuellt polis om man har riktig otur). De få gånger jag tvingas ordna mat själv ringer jag därför min kompis Johan som har bättre koll. Man säger att matlagning inkluderas i den lista på saker som kvinnan i huset förväntas bemästra. Vore jag intresserad av att agera ”kvinna” hade jag kanske lärt mig vid det här laget, men sent ska den synda som sänker sig till andras nivå. Därmed sagt hade matlagning varit bra att kunna för min egen skull. Eller snarare SOS alarms…

På mellanstadiet brukade min klass ägna sig åt fotboll på rasterna. Medan de andra tjejerna sprang skrikandes omkring som bara tjejer kan och gömde sig i något hörn, kom jag på en i mina ögon genial taktik för att ta bollen. Eftersom inte en enda kille vill passa till en tjej bör man istället springa fram till den som har bollen vid sina fötter och sparka hejvilt tills dess att du slår krokben för, och ger honom några blåmärken. Då är det fritt fram att göra mål. Dessutom sa fröknarna att killar är mindre känsliga än oss: ”några blåmärken har ingen dött av killar”. Visst är det så. Synd bara att inte samma regler rör oss som är tjejer och blivande kvinnor i huset.

Ibland stör det mig att behöva ha något liknande balklänning på formella fester och uppträda tystlåtet och sansat som en fin och duktig flicka. Tillfällena är få då jag kan vara högljudd och ta plats utan att motta sneda blickar. Vad det senare beträffar kommer jag ibland på mig själv med att vara irriterad på tjejer som är mer framfusiga än de ”ska”. Det är nästan outhärdligt deprimerande, mer än att behöva utstå det själv.

För att fortsätta på den mindre glättiga linjen kan nämnas att jag i framtiden skulle ha tjänat 15 % mer ifall jag var man, oavsett kompetens, och att det finns själar som menar att det rätta sättet att få in mig i styrelser är kvotering – som om det skulle få folk att stirra på mig mindre när jag kommer till festen iklädd kostym. Vad jag behöver är någon som ser mig, inte mitt kön. Någon som förstår att kunskap och kompetens sitter lika lite i könet som det sitter i hårfärg eller längd. Tyvärr är de som skriker fel de som skriker högst, och resultatet blir att nästan uteslutande folk från patriarkatiskt eller vänsterfeministiskt håll hörs på den politiska arenan. Var finns de könsnormsbrytande individualisterna?

Jag undrar ofta över hur min framtid kommer att se ut i en fortsatt mansdominerad värld, eventuellt mansdominerad, könskvoterad värld: det gör inte så stor skillnad. Men till de som berövar mig delar av den frihet och de förutsättningar som jag förtjänar som individ skulle jag vilja påpeka en sak:

Mitt namn är Elin och jag är feminist – det gör mig inte till mindre kvinna.  

Elin Hedlund